Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Behov, syfte och mening

För min del är det viktigt att reda ut begreppen för att det ska kännas rent rakt igenom. Ibland är jag tvungen att leva ut mina barnsligheter fullt för att komma förbi hindrande känslor. Ibland behöver jag stanna till när succén känns tom. Ibland blir jag bara stirrande för jag förstår inte varför jag gör det jag gör. Nu börjar bloggandet få sitt svar, vad det är jag behöver göra för att känna mej ren. Mina bloggbehov har till viss del förändrats. I och med det blir förstås syftet med bloggandet annorlunda. Fortsätter jag som tidigare så tappar jag meningen med bloggandet och det är väl där jag befunnit mej en stund. Det blir liksom inget skrivet för jag förstår inte vad och varför jag ska skriva.

Så igår funderade jag på om det är så att jag tappat lusten för att skriva och så är det inte alls. Jag skulle snarare vilja skriva mer. Men på ett annat sätt. Så jag inser att jag har behov av flera bloggar, jag behöver bara stuva om saker lite. Dels har jag tankar som jag vill bolla med andra kring saker som bara rör mej själv och de tankarna kan lika gärna tänkas på den blogg där jag inte är anonym, nåväl, kanske inte hela mitt namn står på bloggen men den hör ihop med twittrandet där hela mitt namn står. Det är en sorts bloggande. Det är tankar som behöver ventileras, vridas på, ifrågasättas, förädlas och då behöver jag dela dem med andra som vill tänka tillsammans med mej.

Sen har jag tankar som behöver tänkas för att jag själv ska komma vidare. Det brukar handla om barnsligheter i mej, fördomar, snäv världsbild eller annat där andra människor finns med. Människor som jag inte vill lämna ut. Jag kanske inte ens vill lämna ut hela tankegången av rädsla för att den ska missuppfattas. Det är tankar jag inte vill försvara eller förklara för någon annan. De ska fungera för mej, jag behöver se hela bilden. Som Kravatten till exempel, han skulle inte gilla att läsa allt jag tänker om honom, det skulle inte ens vara bra, nu när jag landat ser jag andra saker genom att ha tänkt de där tankarna. Så det finns ett behov av att vara gränslös barnslig och vältra mej i rejält elände. Så länge jag inte fastnar i det och ältar det för då kan det vara farligt, det är faran med att inte dela med sej till andra. Å andra sidan kan det vara så att andra när de läser det eldar på min brasa så vi fastnar kollektivt på nåt sätt. Då kanske den enda personen som skulle kunna bryta tankegången inte kommenterar utan går vidare med en spyfärdig känsla i sinnet. Bort bort bort från det där inskränkta gänget. Eller så är det bara jag som känner så mellan varven. Så en privat del behövs på ett eller annat sätt, nödvändigtvis inte på en blogg. Funkar lika bra med en skrivbok. Det är här jag funderar på om trollskogen kommer in. Det kanske är så att jag behöver vara ett vresigt troll i den vackra skogen en stund. Komma in, sitta och fräsa en stund på en stubbe. Sparka på lite mossa. Skrika i soldungen. Klä av mej alla sunkiga kläder. Ta ett dopp i bäcken. Torka i solens strålar och komma ur skogen som en ny människa. Ja det skulle funka. Det var lite så skogen funkade från början.

Sedan har jag kommit på att jag har ett behov av att skriva för skrivandets skull. Hitta på saker. Fantisera saker. Vara i världar som inte finns. Skriva för nöjes skull. Skaffade mej en blogg i det syftet men den dog ut för den blev sorgsen. Jag skrev om trollskogssaker där. Viktiga saker om än påhittade. I syfte att förstå en viktig människa i min närhet. När jag sedan ska fylla på med det andra, det som är påhittat hundra procent så känns det fel. Så en sån blogg behöver jag. Eller inte. Det funkar lika bra med anteckningsbok här också. En glad sådan. Med en fin penna att skriva med. Enda fördelen med blogg är att jag skriver snabbare på tangentbordet. Plus att jag kan dela äventyret med er andra då förstås.

En fjärde grej med bloggandet som är viktigt för mej är möjligheten att få följa er. Det kan jag göra oavsett. Här har jag nog tänkt lite fel. Det har känts oförskämt att komma in till er och läsa om allt det som rör er men aldrig dela med mej. Men det är förstås tänkt från mitt eget sätt att se på bloggande. Mitt eget behov, mina syften och det som ger mening åt mej. Det finns ju miljoner andra behov, syften och meningar. Och vem har en öppen blogg som blir sur över att andra är där inne och läser, oavsett om de lämnar avtryck eller inte, oavsett om de har en blogg eller inte. Jag har tänkt fel helt enkelt. Jag får tänka om. Det har blivit dags att börja fördela inläggen, den här gången har jag åtminstone inte raderat något för jag tycker det är så roligt att gå tillbaka och läsa saker som jag hunnit glömma bara på två år. Just nu finns det bara ett enda problem kvar att lösa och det är att inte länka till de av er som jag känner i verkligheten på den blogg där jag är verklig eftersom ni fortfarande vill vara anonyma.

Hepp!

Främmande i min egen skog

Det känns underligt att vara främmande i min egen skog. Av någon anledning känns den inte längre som den tillflyktsort den varit tidigare. Förra gången jag hade känslan tog jag bort skogen direkt och blev en död djävla sten som jag fick för mej att jag skulle slipa till en diamant. Det gick inte bra kan jag säga. Kände stor glädje när jag återigen skapade min trollskog. Den här gången har jag inte agerat på känslan. Har tänkt att skogen ska få vara där. Den kan bara ligga där. Ifall att. Facebook går i vågor när det gäller lustkänslan.

Twitter är det som fått mest uppmärksamhet och jag tror att jag vet varför. Det kräver minst. Det betyder inget. Det är ett ytligt mingel där jag väljer om jag vill delta eller inte. Kanske saknar jag mina lekkamrater här inne. Vi samlas inte längre på samma sätt runt lägerelden. Det känns dött. Det känns inte längre som jag och jag vet inte varför. Inte heller är det lika ofta som jag behöver skriva mej till rätta i tanken. Kravatten och jag har till och med hittat till en sorts värme oss emellan. Jobbet suger just nu mycket tid och energi. Jag har ett behov av att strukturera. Koncentrera. Fokusera. Annars rämnar det.

Funderar på om jag inte blivit rätt introvert på sistone. Kanske inte visar det så tydligt men det känns så inuti. Jag tänker mycket. På många saker. Men har inte samma behov av att dela tankarna med någon. De finns där. Jag vrider och vänder på dem. Kanske det här morgonskrivandet har tagit över. Ja så är det nog. Mötet i gryningen med mej själv har blivit min nya skog. Att jag inte tänkte på det. Det är klart att det är så.

Då var det löst.