Främmande i min egen skog

Det känns underligt att vara främmande i min egen skog. Av någon anledning känns den inte längre som den tillflyktsort den varit tidigare. Förra gången jag hade känslan tog jag bort skogen direkt och blev en död djävla sten som jag fick för mej att jag skulle slipa till en diamant. Det gick inte bra kan jag säga. Kände stor glädje när jag återigen skapade min trollskog. Den här gången har jag inte agerat på känslan. Har tänkt att skogen ska få vara där. Den kan bara ligga där. Ifall att. Facebook går i vågor när det gäller lustkänslan.

Twitter är det som fått mest uppmärksamhet och jag tror att jag vet varför. Det kräver minst. Det betyder inget. Det är ett ytligt mingel där jag väljer om jag vill delta eller inte. Kanske saknar jag mina lekkamrater här inne. Vi samlas inte längre på samma sätt runt lägerelden. Det känns dött. Det känns inte längre som jag och jag vet inte varför. Inte heller är det lika ofta som jag behöver skriva mej till rätta i tanken. Kravatten och jag har till och med hittat till en sorts värme oss emellan. Jobbet suger just nu mycket tid och energi. Jag har ett behov av att strukturera. Koncentrera. Fokusera. Annars rämnar det.

Funderar på om jag inte blivit rätt introvert på sistone. Kanske inte visar det så tydligt men det känns så inuti. Jag tänker mycket. På många saker. Men har inte samma behov av att dela tankarna med någon. De finns där. Jag vrider och vänder på dem. Kanske det här morgonskrivandet har tagit över. Ja så är det nog. Mötet i gryningen med mej själv har blivit min nya skog. Att jag inte tänkte på det. Det är klart att det är så.

Då var det löst.